Rants of a mad-man

Så var det då slut på alla ursäkter för att inte skriva lite oftare. Nu har min syster Alvprinsessan gett mig nedanstående utmärkelse:

“Dessa bloggar är osedvanligt charmerande och söta,
inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.
Syftet är att sprida vänskap.
Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar,
ju mer utmärkelsen sprider sig.
Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa.
Kopiera in texten och bilden i din blogg och
skicka sedan utmärkelsen vidare till åtta andra bloggare.”

Vad ska man säga? Tack antar jag är på sin plats. Dessvärre har jag mycket dålig koll på bloggosfären och känner därför inte till några andra bloggar som gjort sig förtjänta av den här fina utmärkelsen.

“Vad göra åt mitt bloggande?” är naturligtvis frågan man ställer sig. Mitt mål med den här bloggen har aldrig varit att skriva mycket och ofta. Snarare lite då och då. När lusten faller på så att säga. Det har dock visat sig att den där skrivarlusten har haft stora svårigheter med att infinna sig. Man skulle nästan kunna tro att den helt har gett upp hoppet om litterära kreativitet och sålunda övergett mig för någon den hyser högre förhoppningar om.

Det jag skulle vilja är ju att skriva tänkvärda inlägg. Roliga. Underhållande. Eller helt enkelt bara få ur mig lite ånga när jag är övertygad om att saker och ting är fel ställda i denna värld som vi alla delar. Vare sig vi vill det eller inte.

Hur som haver känner jag mig nu förpliktigad att påtvinga mig själv ovan nämnda skrivarlust lite oftare. Jag kan inte lova några storverk, men å andra sidan, vem kan det?