Rants of a mad-man

För sisådär tio-femton år sedan tyckte jag att de var överallt. De fanns i varje blomkruka på varje kommunal inrättning, likväl som andra offentliga platser. Vad hände med dem? Har det skett en revolution inom blomsterskötsel eller var det så att kulorna mystiskt försvann en och en tills det inte fanns några kvar? Barn plockar ju gärna upp de och leker med. Vuxna råkar hellre trampa på de stackare som haft oturen att falla ur sin kruka.

Om någon skulle ha sett lecakulorna gömma sig någonstans eller vet var de har tagit vägen så ber jag att du framför mina hjärtligaste hälsningar till dem och vänligt men bestämt ber de stanna där de är.

Idag mötte jag en annan människas blick på stan. Först som vanligt. Man sveper med blicken över någon som passerar på gatan och det är inte mer med det. Men våra blickar möttes igen. Den här gången så pass länge att det inte bara var en vanlig undrar-om-det-är-nån-jag-känner-blick.

En främmande männska och jag utväxlade leenden. Mitt hjärta värmdes.

Tänk vad något så litet kan göra. En blick som varar någon sekund extra och ett varmt leende. Det är i de små sakerna vi finner lyckan. Nästa gång du promenerar ute på stan; våga möta någon annans blick och sänd den personen ett osjälviskt leende. Det kan göra så mycket större skillnad än vad man tänker på. Förgyll en okännd människas dag med ett leende! Det är lätt, kostar inget och om alla gjorde den typen av små saker så skulle världsfreden snart vara fixad.

1950 ockuperades Tibet av Kina. Dagens datum markerar femtio år sedan Tibets politiska och andliga ledare, Dalai Llama, drevs i landsflykt efter ett tibetanskt uppror mot den kinesiska regimen 1959.

Tibet är ett underligt land. Det har en väldigt våldsam och krigisk historia, men som på kommando upphörde plötsligt fokets våldsamma leverne. Buddhismens intåg i landet var ett faktum och den tibetanska buddhismen var född. Präglad av harmoni och pacifism.

Jag ska inte försöka mig på någon historielektion om Tibet. Kolla länken till wikipedia istället. Det är ett intressant land med en intressant historia och en intressant religion helt enkelt. Framförallt är det idag ett ockuperat land. Idag har det demonstrerats runt om i hela världen med budskapet: Free Tibet!

Special Agent Dale Cooper föreläser om Tibet
“I am first gonna tell you a little bit about a country called Tibet.
An extremely spiritual country. For centuries the leader of Tibet has
been known as the Dalai Llama. In 1950 communist China invaded Tibet.
An while leaving Dalai Llama nominally in charge, they in fact siezed
controll of the entire country. In 1959, after a Tibetan uprising
against the Chinese, the Dalai Llama was forced to flee to India for
his life and has lived in exile ever since.” –Dale Cooper, Twin Peaks

Idag är det alltså internationella kvinnodagen och jag måste ställa mig samma fråga som jag gör varje år. När är det internationella mansdagen? “Alla andra dagar förstås!”, är det naturligtvis nån klyftig jävel som kläcker ur sig då. Men det stämmer ju inte heller. Internationella kvinnodagen är, om jag har fattat det hela rätt, till för att stärka kvinnors rättigheter runt om i världen. Att försöka skapa en mer jämlik värld. Men varför en internationell kvinnodag frågar jag mig åter igen. Cementerar inte hela konceptet med en kvinnodag att världen skall fortsätta att vara ojämlik? Naturligtvis finns det många ställen i världen där kvinnor fortfarande har mindre, färre och sämre rättigheter än vad svenska kvinnor hade på vikingatiden och detta är självklart något som vi måste ändra på. Men känns det änndå inte som att någon har tänkt helt fel här? Varför är det bara kvinnors rättigheter vi ska kämpa för? Kan man verkligen kämpa för jämlikhet utan en motsvarande mansdag?

På engelska finns det en term för det här. Bad thinking kallar man det. Det handlar helt enkelt om att man tänker på fel sätt. Man tillåter sig att bortse från logiska felaktigheter för att ett koncept känns tilltalande. Eller helt enkelt för att man inte ifrågasätter om det verkar vettigt. Det är väldigt lätt att falla i den här fällan. Man märker helt enkelt inte att de logiska kretsarna i hjärnkontoret inte fungerar som de ska.

Nä, kvinnors rättigheter i all ära, men tänkt för en gångs skull steget längre. Det är inte kvinnors rättigheter vi behöver främja. Det är allas lika rättigheter och friheter som vi måste arbeta för. En kvinnodag må främja kvinnors rättigheter, men det motarbetar jämlikhet. Jag föreslår att vi avskaffar internationella kvinnodagen till förmån för en internationell jämlikhetsdag. Om vi alls måste ha speciella dagar för allting vill säga. Det finns dagar för allt nu mer. Snart är det internationella pi-dagen och det finns dagar för allt från våfflor till handdukar och menlösa barn (ja, jag använder det gamla namnet). Snart har vi slut på dagarna och vad ska vi göra då? Ska vi bli tvugna att, Gud förbjude, engagera oss i mer än en sak per dag? För inte kan man väl sprida kärlek och verka för glädje och rättvisa året om? Eller?

Så var det då slut på alla ursäkter för att inte skriva lite oftare. Nu har min syster Alvprinsessan gett mig nedanstående utmärkelse:

“Dessa bloggar är osedvanligt charmerande och söta,
inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.
Syftet är att sprida vänskap.
Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar,
ju mer utmärkelsen sprider sig.
Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa.
Kopiera in texten och bilden i din blogg och
skicka sedan utmärkelsen vidare till åtta andra bloggare.”

Vad ska man säga? Tack antar jag är på sin plats. Dessvärre har jag mycket dålig koll på bloggosfären och känner därför inte till några andra bloggar som gjort sig förtjänta av den här fina utmärkelsen.

“Vad göra åt mitt bloggande?” är naturligtvis frågan man ställer sig. Mitt mål med den här bloggen har aldrig varit att skriva mycket och ofta. Snarare lite då och då. När lusten faller på så att säga. Det har dock visat sig att den där skrivarlusten har haft stora svårigheter med att infinna sig. Man skulle nästan kunna tro att den helt har gett upp hoppet om litterära kreativitet och sålunda övergett mig för någon den hyser högre förhoppningar om.

Det jag skulle vilja är ju att skriva tänkvärda inlägg. Roliga. Underhållande. Eller helt enkelt bara få ur mig lite ånga när jag är övertygad om att saker och ting är fel ställda i denna värld som vi alla delar. Vare sig vi vill det eller inte.

Hur som haver känner jag mig nu förpliktigad att påtvinga mig själv ovan nämnda skrivarlust lite oftare. Jag kan inte lova några storverk, men å andra sidan, vem kan det?

Räkna med att U.S.A. har 1 kiloton detonerbart vapenmateriel (ammunition, sprängmedel, bomber, robotar, atomvapen etc.) per km². Observera att den här siffran inte är faktabaserad utan bara tagen ur luften.

1. Hur mycket detonerbart materiel har U.S.A. totalt?
2. Om allt skulle detoneras på en gång, skulle den resulterande kraften från explosionen räcka för att skicka jorden så långt bort från solen att den inte skulle falla tillbaka i en omloppsbana? Räkna med att allt detonerar i en punk och att den punkten beräknas vara den punkt på jordklotet som är närmast solen, när jorden befinner sig längst ifrån solen på sin omloppsbana.
3. Räkna med samma förutsättningar som i förra uppgiften, men räkna istället med att man inledningsvis bara detonerar hälften av allt materiel. När utgångshastigheten från den explosionen har halverats (om den gör det till följd av solens dragningskraft) detoneras 50% av kvarvarande materiel osv. Skulle vi då lyckas slita oss från solens dragningskraft?
4. Förutsatt att vi överlever ev. atomvinter och påföljande rymdresa (utan att krocka med några andra himlakroppar), vilken stjärna är lämpligast att sikta på om vi vill ha en ny sol att kretsa kring? Bedöm förutsättningarna för liknande förhållanden som vi har idag för våra närmaste stjärnor. Radien på den nya omloppsbanan behöver inte vara lika stor som radien på nuvarande omloppsbana.
5. Hur lång tid skulle det ta innan vi är framme? Räkna med att jorden automatiskt faller in i omloppsbana kring den nya stjärnan när den befinner sig på lämpligt avstånd för att skapa förutsättningar enligt beskrivningen i förra uppgiften.

Jag har precis upptäckt att det på denna sida bor ett hemskt otyg. Reklam heter det.

Varför har jag inte upptäckt detta tidigare kan man fråga sig. Svaret är mycket enkelt. Jag använder webläsaren Firefox. Det är naturligtvis inte hela svaret. Det finns mer.

Inte nog med att jag trivs utomordentligt bra med denna eminenta webläsare. Det förhåller sig också så att denna har stöd för ett stort antal s.k. add-ons. En av de första av dessa som jag upptäckte var AdBlock. Denna add-on gör surfandet till en dröm.

AdBlock gör precis vad namnet antyder. Den blockerar annonser. Naturligtvis sker detta inte helt automagiskt, utan man måste ställa in vad den ska blockera. Fördelen är att man kan blockera allt innehåll från vissa domäner, säg t.ex. Google Ads.
Jajjamänsan. Klicka bara på den lilla texten Adblock nere i hörnet, lura ut från vilken adress av de som visas som annonserna kommer, plocka bort allt som är mer specifikt än http://ads.domänen.com/ och ersätt med en asterisk och du behöver aldrig mer se några annonser från den sidan.

Blockera t.ex. mängder med annonser genom att ange adresserna “http://ads.adbrite.com/*”, “http://*.doubleclick.net/*” och “http://pagead*.googlesyndication.com/pagead/*”.

Tada! Reklamfritt surfande!

Oktober var den rosa månaden. Överallt ska det vara rosa band och städer ska pyntas med rosa bh-ar osv. En form av masshysteri över något som de allra flesta aldrig drabbas av under sitt liv. 50% av befolkningen kan känna sig relativt säkra eftersom de är män. Tyvärr hjälper inte det alla. Män kan också få bröstcancer. Men det är ovanligare. Ungefär hundra gånger ovanligare än för kvinnor.

Sen har vi den resterande delen av befolkningen. Lite dryga 50% (det lite fler kvinnor än män i världen) kan då tänkas vara i riskzonen. Inte ett helt muntert budskap att halva jordens befolkning är i riskgruppen för att drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick. Hur många är det egentligen som drabbas varje år? Och hur många av de som drabbas är det som dör? Här om dan rapporterade ekot att bara en av tio som diagnosticeras med bröstcanser dör till följd av sjukdomen. 2005 var siffran på dödslar orsakade av bröstcancer ca. en halv miljon människor. I hela världen alltså.
Tänk då på att vi är drygt sex miljarder människor.

I norra Europa insjuknar ca. 73 kvinnor per 100 000 varje år i bröstcancer. Det betyder att om du har 100 vänner (som är kvinnor) så kommer 0,073 st. av de att insjukna varje år eller ca. 0,7 promille av dem. Och även om en av de blir sjuk så är chansen nio på tio att personen blir frisk igen.

Många siffror blev det, men jag fashineras änndå över hur mycket pengar som samlas in till forskning om något som drabbar så relativt få änndå. Visst är cancer en hemsk sjukdom och det är förmodligen väldigt laddat att man kan förlora ett bröst eller två (förmodligen mer laddat än risken att dö…), men lite bättre perspektiv vore nog på sin plats, åtminstone i den allmänna “debatten”.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och visst är det hemsk att drabbas av en svår sjukdom, men jag måste ändå undra. Varför är den här sjukdomen den viktigaste att lägga våra resurser på? Varför ska vi dedikera en hel månad åt den? Finns det inte andra sjukdomar som vi skulle tjäna mer på att lägga allt det krutet på? HIV? AIDS? MS? SARS? Eller kanske…. Prostatacancer.

Vart tog prostatacancerbanden vägen? Vad hände med den kampen? Om jag har utläst statistiken rätt så drabbas varje år ungefär tre gånger så många av prostatacancer som av bröstcancer i sverige…

Så jag undrar bara: Vart tog alla andra färgade band vägen? Blev de kvävda av allt rosa eller bryr sig folk helt enkelt inte om vad som är viktigast?

I finally finished reding Douglas Couplands book jPod. This is a book nobody really needs to read. I can’t recomend it, but on the contrary I can’t recomend you not to read it either.

This is the first Douglas Coupland novel I’ve read, so it’s obviously my first aquaintance with this author. Althoug I had trouble putting the book down, I can’t say I was really captured by the story and I didn’t really get involved in the characters.

While the story of the main character, Ethan, is only mildly interesting and, I dare say, quite slow going, without nothing much happening through the whole book, all sidetracks and strange things happening around him was what kept me going.

Ehtan’s life is a quite uninteresting one. He works as a programmer with a bunch of other nerds on some small game-making company in Vancouver, Canada (side-note: Big surprise, that’s where Coupland lives as well). All of his collegues have a number of strange quirks and are really quite bizzare in some aspects, but somehow you are made to not quite notice how much so actually is the case.

Like I said, the story is slow going and contains a lot of techno-/geek-references and humor. Although some really strange things happes to the main character it doesn’t get very interesting and goes by largely unnoted. It feels like the author has a genuine contempt of the main character for no good reason at all and so he describes the most revolutionary things happening to him without the slightest sparkle of interest.

Also, the author, in a strike of genious (or rather the quite opposite), decided to write himself into the story. Here he does not only get mentioned as the characters of the book refers to him in conversation, which is bad enough (pride anyone?), but he actually enters the story himself. And he’s acting and being described as a complete asshole. This only makes me think even more that he probably is. It would be allright for a well established author like Coupland himself to make his characters talk about him or his previous works, if appropriate, which it of course so conveniently is when a pop-cultural phenomenon writes about pop-culturish geeks. But somhow he manages to do it in a not at all appropriate or even slightly amusing way. At some vaguely defined point he croses that fine border and he does it like a WWII tank would crush an empty matchbox. Somehow it just isn’t funny and it really seems like he has nothing to do in the book. Or is it just an illtempered strike of megalomania?

On the positive side the book does however offer numerous laughs, some even of the “out loud” variety. Overall it isn’t really recomended reading, but if you just want some easy, geeky reading it’s as good entertainment as anything else.

So I’m starting to feel a bit more confident with the blog-engine now and I think I’m starting to get the hang of how to manage things around here.

This would be my first blog post, so, hopefully, from here on it’ll just be better and better.